Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Lever med en nattsvart känsla så vidrig
Känns som döden knackar på när man är ensam
Hoppet har hoppat av
Men ändå stannar jag hemma, låser in mig
Det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster

Har en farsa som är världens största egoist
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist

Det äter upp mig inifrån
Självkänslan ligger i respirator skadad och väntar
Blicken är tom
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött
Ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

Det känns som första dagen i skolan, ja, fast varje dag
Nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
Om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
Då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra

Låt mig inte sitta själv idag igen
Låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem