Jag kan inte sluta tänka på det som hände igår, och det är just för att jag verkligen inte förstår varför det blev så. Det är ju inte första gången men jag har sluppit det väldigt länge nu, det har inte hänt en enda gång sedan i maj så jag trodde det var över. Tydligen inte.
Allt det här började någon gång för drygt ett år sedan. Första gången förstod jag ingenting, visste inte vad som hände eller varför det hände så jag blev chockad och jätterädd. Det var något av det värsta jag varit med om.
Efter det fortsatte det och samma sak har sedan dess hänt sju gånger till, varav jag en av gångerna fick åka ambulans in till akuten för att det aldrig gick över. Oftast varar det i högst en halvtimme (som ni kan läsa längre ner) men den gången höll det på i flera timmar. Kan knappt fatta att mitt hjärta orkade med, hjärnan fick knappt något syre och jag trodde seriöst den kvällen att jag inte skulle klara mig..

Men ändå, de gångerna var det förståeligt, jag förstod varför, alltid var det något:
för mycket på en gång, stress, press, alkohol, depression, jobbiga känslor och minnen, pappa, någon jobbig händelse/situation, oro osv..
Men igår? Allt var så bra! Hade det mysigt med världens sötaste Ea som jag älskar att umgås med! Vi hade roligt och satt och tittade på klipp på Youtube och helt plötsligt känner jag det komma.
Det börjar göra ont i bröstet, jag får svårare att andas och börjar därför hosta och hjärtat slår snabbare och snabbare. Jag försöker undvika det jag visste skulle komma genom att försöka lugna ner mig och jag reste mig för att gå ut och ta luft men jag kunde inte stå på benen så jag ramlade tillbaka ner i soffan igen och efter det blev allt bara värre och värre.
Kroppen började skaka, det gjorde mer och mer ont i bröstet och andningen blev mer och mer hetsig.
Min 9:e panikångestattack.
Tillslut var det så jobbigt så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Fick ännu mer panik för att det inte gick att lugna ner sig, för att Ea blev rädd och orolig, för att jag inte förstod varför denna gången och för att det kom från ingenstans när jag minst anat det. Det gjorde det hela värre. Hyperventilerade, skakade och tårarna rann, samtidigt som jag skämdes och kände mig som världens psykopat, ville inte att Ea skulle se mig sån, vi har ju inte varit ihop alls länge...
Tillslut kom hans mamma iallafall och plötsligt kände jag mig trygg igen. Hon kramade om mig och sa massa som gjorde mig lugnare och efter ett tag kunde jag andas normalt igen, skakningarna började försvinna och hjärtslagen blev mer och mer normala. Torkade bort den utsmetade mascaran, försökte lägga rätt mitt rufs till hår och drack massa dricka. Sedan fick jag skjuts hem.

Jag hatar när det händer. Jag hatar att jag inte kan kontrollera det. Vad är det för fel på mig? Varför händer det mig?
Måste varit något i mitt undermedvetna igår, som jag fortfarande inte riktigt kan komma på vad. En blandning av massa olika saker antagligen.
Men det hade liksom gått så lång tid sedan sist så jag trodde de attackerna var över, men nehej. Ska det börja nu igen? Jag orkar fan inte det. Ni som inte varit med om det har ingen aning om hur jobbigt det är, både under tiden och efteråt. Man går runt jättelänge sedan och är konstant oroad för att det ska hända igen, vilket i sin tur leder till att det finns stor risk att det gör det också. Man kommer in i en ond cirkel.
Sitter här nu med skakiga händer och en oro och obehaglighetskänsla i hela kroppen.
Kan inte slappna av...
Läser runt lite om det på internet för att kanske kunna förstå lite bättre...

" En panikångestattack är en period av intensiv och plötslig rädsla och obehag, i kombination med kroppsliga symtom. Det är vanligt att attacken har en plötslig start, som byggs upp till maximal intensitet inom 10 till 15 minuter. En attack varar sällan längre än 30 minuter. Det är som en katastrof. Det känns som att man ska få hjärtinfarkt, dö, svimma eller bli tokig.

Hjärtat dunkar plötsligt hårt i bröstet. Det svindlar för ögonen. Du har svårt att andas.

Vanliga symptom som upplevs vid panikångestattacker:

• Ansträngd andhämtning
• Yrsel, ostadighetskänsla
• Hjärtklappning
• Smärtor eller obehag i bröstet
• Darrningar, skakningar
• Svettningar
• Kvävningskänslor
• Illamående
• Overklighetskänsla
• Stickningar i händer och fötter
• Värmevallningar eller frysningar
• Rädsla att dö
• Rädsla att bli tokig eller att göra något okontrollerat

(nästan allt det där stämde in på mig igår)

Panikångest är något av det mest fruktansvärda man kan uppleva, och innebär för många människor en dramatisk sänkning av livskvaliteten. 

Man har svårt att tro att det kommer inifrån, att ens egna omedvetna tankar kan ge kroppsliga reaktioner.

De som drabbas av panikångest har en biologisk "sårbarhet" eller disposition att få det.

Det kan ta väldigt lång tid att verkligen förstå att det är panikångest och att det är den egna kroppen som spelar en ett spel.

Det är dock viktigt att förstå att det är en diagnos och att man inte skall känna sig dum, fånig, löjlig eller skämmas för det utan att man skall bli tagen på allvar, att det är mycket jobbigt att råka ut för och man inte skall dra sig för att söka hjälp.

Den drabbade börjar frukta nya attacker och går omkring i ett konstant tillstånd av oro och ängslan. "

Det där gör mig inte direkt klokare... 
Vet inte varför jag skriver detta här, borde kanske inte. Men jag måste få ur mig, bearbeta. Jag kan bara hoppas på att igår var sista gången, vill inte uppleva detta nåt mer...

---

All night
Hearing voices telling me
That I should get some sleep
Because tomorrow might be good for something
Hold on
I'm feeling like I'm headed for a breakdown
I don't know why
It makes me think there must be something wrong with me
Out of all the hours thinking
Somehow, I've lost my mind
I'm not crazy, I'm just a little unwell
I know, right now you can't tell
But stay a while and maybe then you'll see
A different side of me