Jag känner mej halv. Trodde detta var rätt beslut men hur kan nåt som e rätt kännas så fel? Var ju säker på att det var detta jag behövde men nu vet jag inte längre. Fast antar att detta e det bästa, för bådas skull. Men det känns så jävla tomt. Kommer vi klara av att bara va kompisar? Jag vet inte. Vet iallafall att jag inte klarar mej utan dej, du är fortfarande det bästa jag har, den jag litar mest på i hela världen och den som får mej att känna mej trygg.
Finns ingen bättre för mej än du, jag vet ju det. Så vad e det för fel på mej? Varför kan inte allt bara va som de va förut?
De här två åren med dej har iallafall varit de bästa åren i mitt liv, utan tvekan. Du har fått mej att tro på kärlek, riktig kärlek. Det kan ingen ta ifrån mej.
Jag älskar dej av hela mitt hjärta, det kommer alltid vara du.