Har precis kollat klart på världens bästa film: Dagboken (The Notebook).
Vet inte hur många gånger jag sett den nu men jag tröttnar aldrig. Älskar verkligen den filmen.
Finns sådan kärlek på riktigt? Eller, det är jag säker på att den gör, men finns den för alla?
Minns en scen ur Sex And The City-serien där Charlotte säger att man högst får två stora kärlekar i sitt liv.
Jag vet att jag redan haft min ena. Och såvida det inte blir som i filmen för oss, ja de gör ju slut, träffar andra, men återförenas flera år senare, (önsketänkande, huh?) så hoppas jag verkligen att det finns någon annan därute som någon gång kan få mig att känna samma sak som jag gjorde med dig.
Vet inte vad det var som hände egentligen, du var ju mitt livs kärlek, mitt allt. Vi älskade verkligen varandra. Det vi hade var på riktigt.
Men tack var mig tappade vi allt. Vi tappade varandra. Och nu känns du som en främling. Vi pratar inte alls längre, och har inte träffats en enda gång sedan i maj när vi sågs ute i några minuter. Vet att det är mitt fel det också, med tanke på vad jag sa sist vi pratade..
Gud.. Önskar jag hade en tidsmaskin som man kunde gå tillbaka i tiden med. Så jag kunde få komma tillbaka till dig. Tillbaka till det vi hade. Tillbaka till att älska någon så mycket. Tillbaka till att vara lyckig. Tillbaka till att ha någon som alltid finns där för en. Tillbaka till kärleken.
Jag är inte densamma utan dig. Inget är detsamma utan dig.
Går runt varje dag och funderar på om och isåfall när vi kommer träffas igen. Och hur det isåfall skulle kännas.
Kan inte förstå att vi bara för drygt ett halvår sedan pratade om att vi ville leva resten av våra liv tillsammans. Det var du och jag, föralltid. Vi skulle bli gamla tillsammans.
Vad hände? Var allt mitt fel?
Jag saknar dig så mycket att det gör ont.
Jag är inte hel utan dig.
Jag kan inte leva utan dig.