Varje gång jag ser en bild på dig, börjar tänka på dig, råkar komma in på ett av alla sms du skrivit, läser ditt namn någonstans eller på något sätt blir påmind så får jag en klump i magen, det gör ont på riktigt. Vet att jag inte borde bry mig egentligen, men ändå gör jag det. Ibland. Det skulle ju inte bli såhär. Jag försöker verkligen att stänga av, och det går bra, mestadels. Men ibland går det bara inte. Gud, jag vet inte vad det var som fick mig att fastna så. Vet att jag är en väldigt känslig person, men det här är inte likt mig. Inte på så kort tid. Jag känner mig jättedum som är såhär men jag kan inte hjälpa det.

Och trots att jag på sätt och vis håller med om dina argument eller iallafall förstår så förstår jag samtidigt inte alls, hur går det ihop?

Ena stunden var allt jättebra, nästintill perfekt och känslan i magen var bara så himla bra. Jag menar, allt hade ju varit/gått så bra innan, vi hade kul tillsammans och trivdes ihop, nästan för bra hade det känts ibland, på så kort tid. Du kom från ingenstans liksom, det var precis som om det var ödet som gjorde att vi träffades den kvällen, jag menar, hade jag inte glömt kvar min mobil på förfesten hade vi aldrig träffats. Hade jag varit mindre full och faktiskt kommit ihåg i vilket lägenhetshus förfesten var hade vi aldrig träffats. Hade du inte kommit där på just precis den gatan just precis då när jag behövde låna en mobil hade vi aldrig träffats. Jag bara såg någon komma närmare och tänkte direkt, nej nu frågar jag den personen om jag får låna dens mobil. Det kunde varit vem som helst, en ful 40-årig äcklig gubbe eller världens tönt-kille, jag såg ju inte på så långt håll. Men det visade sig vara en jättefin och trevlig och söt kille (sådan tur brukar inte jag ha liksom...) och efter jag tackat för lånet och innan jag skulle gå och möta Isabelle (som bodde där vi förfestade och hade min mobil) så stod vi helt plötsligt och kysste varandra. Efter det bara visste jag att jag ville träffa dig igen, och du ville träffa mig också, och trots att båda två var i en jobbig situation med våra ex så började vi träffas ändå och sedan var jag bara fast. Du var inte som någon annan kille jag träffat förut och jag gillade det. Men det gick för fort på något sätt. Jag började förneka att jag faktiskt tyckte om dig och började leta fel och intalade mig själv att vi inte passade ihop, för jag tyckte det var för tidigt att börja träffa någon ny och jag vågade inte tillåta mig själv till att faktiskt på riktigt börja tycka om någon igen. Men jag kunde inte sluta tänka på dig och jag kunde inte hålla mig från att fortsätta träffa dig heller för det kändes ändå rätt på något sätt. Så vi började träffas mer och mer och hade det jättemysigt och kul ihop i några månader och det kändes som det var påväg att bli något seriöst.

Helt plötsligt ändrades allt innan jag ens han blinka.

Var det så lätt att helt plötsligt bara sudda ut mig ur ditt liv? Glömma allt som varit och inte tänka på vad som kunnat bli? Inte ens vilja försöka? Spendera fyra dagar i rad med mig för att sedan åka iväg o vara borta i 2½ vecka, ringa efter halva tiden och säga att det inte känns som förut och att du inte ser att det kan leda någonstans och att jag är ju trots allt 6 år yngre. Och förresten jag har varit med en annan tjej här borta.
Vet du, jag skiter i om jag hänger ut dig nu, jag är inte alls så snäll som du kanske tror och det behöver jag inte vara heller för det förtjänar inte du!

Jag är arg, märks det? Men mest sårad. Inte för att jag faktiskt hade hunnit få känslor, jo okej, lite det med, men det är liksom mest sättet du gjorde det på som sårar mig för jag trodde bättre om dig. Har pga flera anledningar så himla svårt att lita på folk, men trots det öppnade jag mig för dig och litade på dig för det kändes verkligen som att jag kunde det. Men jag hade tydligen fel. Och det som stör mig mest är att jag aldrig kommer få veta eller aldrig kommer få uppleva något av vad som kunde ha blivit. För det kunde ha blivit något, något bra, det är jag säker på.

Men du ville aldrig ens ge mej en chans....

Bilder på dig fick mig att må så bra förut, jag log nästan varje gång jag tittade på en bild på dig och det pirrade sådär härligt som det gör när man precis verkligen börjat tycka om någon. Känslan jag får nu går inte ens att beskriva.
Känns som det var tusen år sedan vi träffades sist fast det bara var drygt 2½ vecka sedan och det känns som det var tusen år sedan jag fick samtalet, trots att det bara var en vecka sedan. Efter det, ingenting. Inte ens ett enda "Hur mår du?" på sms. Ingenting. Det där du har sagt till mig, allt bra, det kan du inte ha menat, jag måste verkligen bara ha varit en i mängden som du träffade i brist på annat att göra eller som hjälp för att komma över någon annan eller för att känna dig mindre ensam. Någon konstig jävla anledning iallafall och inte för att du tyckte om mig som jag trodde och som du sa, för skulle du verkligen bara göra såhär helt plötsligt då? Nej jag förstår inte, tusen frågor och inga svar, men nu orkar jag inte tänka på dig mer.

Sådär, kära läsare, nu har ni fått ta del av lite dramatik också. Mina tankar, rätt upp och ner. Såhär ärlig har jag aldrig varit i min blogg förut och kommer förmodligen aldrig att vara igen heller, men jag behövde få ur mig det här. Tyck vad ni vill om det, jag bryr mig inte.

I'll let it burn
Words in a dirty paper cup
And I'm gonna turn, cause I've had it with this place for now
I'm gonna find shelter where you can't call me, where you can't grab me

If I got to choose, had the opportunity to switch location or set my mind on whatever I wanted to
I would take it right away from you

You brought me in and you spoke in tongues about what lies within
About your little fire
You brought me in and you didn't even see how my tears ran

Now that it's all said and done
I can't believe you were the one
To build me up and tear me down
Like an old abandoned house
What you said when you left
Just left me cold and out of breath
I fell too far, was in way too deep

Guess I let you get the best of me

Well, I never saw it coming
I should've started running
A long, long time ago
And I never thought I'd doubt you
I'm better off without you
More than you know
I guess it's really over

But when you slammed the front door shut,
A lot of others opened up
So did my eyes so I could see
That you never were the best for me