Gud vad jag älskar att följa bra serier. Att använda det som en slags verklighetsflykt.
Det är ungefär som att skära sig själv, inte för att jag är någon som håller på med sånt, men ändå, jag vet hur det är.
Man känner en sådan smärta inombords som blir för mycket för att ta, och när man skär sig själv överför man smärtan tillfälligt till armen (eller vart man nu skärt sig...) istället.
Det gör så ont så det är den enda smärta man känner just för stunden, och det är underbart.
För hur ont det än gör så gör det ändå mindre ont än smärtan inombords, det är därför man gör det. För att slippa känna. Fly ifrån den inre smärtan och för bara en stund känna något annat som är mindre jobbigt.
Det är lite samma sak med serier för mig. Inte filmer, nej det blir inte samma sak, utan bra serier där man får följa människors liv under flera år och "lära känna" dom. Man får glömma sin egen verklighet och sin egen värld en stund och istället gå in i någon annans värld. Är det ett glatt avsnitt blir man för stunden glad, är det ett sorgligt avsnitt blir man ledsen. Om någon har det jobbigt eller gråter, då gråter jag också eftersom jag "känner med dom" på något sätt, man blir ju så inne i det. Därför älskar jag att följa serier, som One Tree Hill just nu till exempel.
Bara slippa sina egna tankar och känslor för en stund, för att istället följa andras, även om det bara är påhittat.
Det är fruktansvärt skönt.