Känner mig tom men samtidigt fylld av känslor.
Tankar. Frågor. Funderingar.

Känner mig så ensam här. Hatar att komma hem till en tom lägenhet - duscha, diska, laga mat + lunchlåda, äta, diska igen, packa danskläder inför morgondagen, sitta o glo framför tvn:n o datorn en stund o sedan gå o lägga sig ensam. Vakna ensam. Åka ensam till skolan. Dansa hela dagen vilket är underbart o jättekul o precis vad jag vill göra, men sedan komma hem till ensamheten igen. Jag saknar Ea så otroligt mkt. Så mkt att det gör ont. Vill vara nära honom hela tiden, kunna krama honom när jag vill, sova tätt intill honom varje natt, vakna av att han kysser mig i ansiktet o på halsen. Att veta att han är 40 mil bort o att man inte kan träffas, hur mkt man än vill, är den jobbigaste känslan i världen. Innan jag flyttade träffades vi ju varje dag o sov tillsammans varje natt o helt plötsligt kan man bara träffas med en eller två veckors mellanrum. Åh vad jag önskar att han bodde här med mig :( Älskar honom så otroligt mkt o vill bara vara där han är hela tiden! Veta att han finns där och kan hålla om mig om jag är ledsen eller behöver stöd. Om jag behöver trygghet. Om jag behöver lugn i all stress här. Någon att prata med som verkligen känner en. Telefon är ju inte samma sak. Försöker vara stark och självständig men det är inte så lätt alltid. På fredag får vi äntligen träffas igen iallafall o då får jag för några dagar vara hel igen.