Huvudvärk. Yrsel. Illamående.
Hjärtat börjar slå snabbare.
Allt omkring börjar snurra.
Illamåendet ökar, likaså yrseln.
Du försöker ta ett steg men ramlar bara ihop på golvet,
benen bär inte längre.
Du får svårt att andas.
Det gör ont i bröstet och trycket i huvudet börjar bli outhärdligt.
Det blir ännu svårare att andas.
Hjärtklappning.
Andnöd.
Svettningar.
Hela kroppen skakar.
Tårarna rinner.
Du tappar kontrollen helt.
Och man vet att det kommer ta minst 10 minuter innan det värsta är över.
De  l ä n g s t a  10 minutrarna någonsin.
Har man otur varar det betydligt längre.
Efter ett tag återfår man sakta kontrollen igen
och andningen blir mer och mer normal.
Svettningarna försvinner men du börjar frysa enormt istället.
Du kan fortfarande inte stå upp för kroppen hänger inte med på ett bra tag efteråt.
Det enda som hjälper är att lägga sig och vila, kanske somna en stund.
Men huvudvärken håller i sig i många timmar efteråt,
fast det är ändå ingenting mot känslan inombords.

Det tar lång tid att komma upp på fötter igen.
Det tar lång tid innan rädslan för att det ska hända igen försvinner.
Den ständiga oron.


Men man kan inte hålla sig över ytan jämt,
hur mycket man än kämpar så kommer man alltid till en punkt där man inte orkar längre,
simtagen blir för tunga, du drunknar, sjunker ner till botten.
Men det är okej, så länge man vet att man har tillräckligt med
styrka för att så småningom ta sig upp till ytan igen,
där luften finns så man äntligen kan andas,
känna glädje.
Jag vet att jag kommer hitta min väg dit igen.