Nu har jag inte uppdaterat på över två dygn. Dåligt av mig! Men jag har varit kinda busy.
Har dessutom ganska mycket att skriva, kanske bara strunt egentligen men behöver öppna upp lite och lätta på trycket, skriva av mig. Läs om ni orkar.

I lördags hade jag massa att göra/fixa med. Det var ju dessutom nationaldagen så vi hade lite mys med familjen o så med, käkade skinkpaj (älskar mammas!) o Vienetta-glass, mmmmm!
På kvällen var jag iväg till danslokalen o tränade på mitt solo.
Vet inte vad som hände men allt kändes åt helvete. Jag hade en klump i magen, mådde dåligt, kände att jag inte alls ville åka till Sthlm på audition dagen efter (10 timmars resa sammanlagt + velande i storstaden med massa stress/nervositetskänslor på det helt själv är lite jobbigt faktiskt, iaf om man är nere..), solot kändes helt plötsligt inte alls bra o jag vara bara sjukt opepp helt enkelt.
Slutade med att jag låg raklång på golvet, stirrandes upp i taket med hög, sorglig musik på. Låg kvar så länge. Försökte hitta något slags lugn men istället kände jag paniken komma över mig. Ringde till Ea o bad honom hämta mig, låste musikskåpet o skulle gå upp till "loftet" för att hänga upp nyckeln i ett rum där, man måste alltså gå upp för en brant trappa o in genom en väldigt liten dörröppning. Vad tror ni händer? Jag har varit uppe där så många ggr o VET hur litet o trångt det är, ändå lyckas jag med att inte huka mig tillräckligt så jag slår i huvudet stenhårt i dörrkarmen, studsar tillbaka baklänges av smällen så jag ramlar ner för den smala, branta, stenhårda trappen. Då brast allting. Jag satte mig ner o verkligen STORBÖLADE! Som ett barn. På riktigt. My goood. Ni skulle sett mig. Eller helst inte. Fick jätteont i huvudet o blev yr genast men tog mig ändå upp på benen o gick ut till Ea som väntade i bilen, fortfarande gråtandes, slog armarna om honom när han frågade "Vad är det älskling?" o grät ut ännu mer på hans axel. Så stod vi ett bra tag. Sedan samlade jag mig och vi åkte hem.
Förstår ni vad opepp jag var på att ställa mig o laga matlåda, packa osv till dagen efter?
(Kan tillägga att klockan var typ 23 och jag var stentrött)

Lika opepp var jag fortfarande dagen efter när Ea körde in mig till Karlstad 8 på morgonen.
Klumpen i magen fanns fortfarande kvar, likaså huvudvärken ifrån smällen, stressen i hela kroppen var oundviklig, jag kunde verkligen inte slappna av! Varför? Varför kände jag så? Tur att jag hade solglasögon på mig så inte Ea såg tårarna i ögonen, då hade han säkert vänt o kört mig hem igen.
Men vad berodde det på? Jag ville ju det här!
Förra audition (för SWAY) var ju så rolig och gick jättebra, efter det har jag gått runt och längtar efter nästa,
o när det väl är dags för den blir jag sån?
Kände mig så liten. Barnslig. Svag.
Vissa dagar bara är såna men just denna dagen behövde jag vara precis tvärtom!
Så jag tog mig i kragen, kramade o pussade Ea hejdå, satte mig på bussen till Sthlm,
tog mig till Odenplan och Lasse Kühlers dansskola, gjorde min audition och åkte hem nöjd och glad.
Vilken tur att jag kom iväg!

Dock var denna audition mkt svårare än den jag gjorde förra söndagen, herregud!
Först hade vi balett, o det gick väl helt okej, jag är ju inte världsbäst på balett men jag gjorde det absolut bästa jag kunde! Balettläraren var helt underbar (Hanna O'Dwyer) så det var en riktigt rolig lektion!
Sedan hade vi jazz med Therese Carlsson. Först gjorde vi lite diagonaler o sånt och det gick bra, allt lugnt.
Sedan var det dags för koreografi. TJAAAA VÄRLDENS VELIGASTE MADDE! Kändes som hon gjorde tusenmiljarder 8:or på en gång, det tog aldrig slut, hon bara lade på mer o mer o mer hela tiden, det var MASSA tekniska, svåra steg (jag har bara fått riktig teknikträning i ett år, året jag gick danslinjen i Karlstad, vilket förövrigt var ett år sedan o efter det har jag bara tagit några få balettklasser, vet ni hur fort man tappar allt?! Så min teknik är inte den bästa) och SNABBT gick det! Men det var en superrolig dans som såg helt fantaaastisk ut när Therese (läraren) gjorde den, jag försökte hänga med och gjorde verkligen mitt allra, allra bästa. What more could I do? Försökte strunta i att det var massor med dansare där som hade tusen ggr bättre teknik än mig o därmed klarade av alla svåra moment, och istället verkligen dansa. Lägga på så mycket känsla jag kunde och verkligen köra på de ställena jag faktiskt kom ihåg koreografin på :P
Ja o sist var det dags för att visa upp solon. En och en fick vi gå in i turordning, o jag hade nr. 14 på min nummerlapp som tur var (eftersom jag hade en buss att passa). Men väntan blev ganska lång ändå, 1½ timme ungefär...
Solot gick bra, jag ramlade iaf inte eller så ;P
Blev lite intervjuad o så efteråt, o berättade att jag var medveten om att min teknik inte var den bästa och att det var därför jag ville gå utbildningen - för att förbättra den.
Therese sa: "Ja, man kan se att du inte fått så mycket teknikträning, men du har verkligen dansen i dig, du dansar med känsla vilket är viktigt. Och ja, som du säger, då är det ju smart att gå en dansutbildning för att träna upp tekniken."

Men om det är tillräckligt för att komma in vet jag inte, klart alla duktiga, tekniska dansare går före, eller...?
Känns inte som jag har så stor chans att komma in faktiskt, men jag försökte åtminstone, jag kämpade på och gjorde mitt bästa efter mina förutsättningar o mer kan jag inte göra, eller hur?
Om 1-2 veckor får vi veta... Det är bara att hoppas!

Jag bara måste komma in på någon dansskola. Så är det bara.
Jag kan inte vara kvar här i Säffle mer. Jag kan inte låta det stå still med dansen,
jag måste utvecklas, ta vara på mina unga år och dansa medan jag kan!
Säffle kan slänga sig i väggen. Jag är menad för något större, jag bara vet det.